Harvest Festival infaller i september eller oktober varje år (förra året upplevde vi det för första gången).
Då rann tårar nerför mina kinder när stora-lilla J och lille L var med i skolans föreställning. De förstod lite engelska vid det laget men pratade fortfarande inte särskilt mycket. Ändå hördes storasysters röst högt och tydligt i sången. Lillebror var mera tveksam och höll sig lite på sin kant. Jag blev rörd av hela situationen.
Det var skillnad i år. Kroppsspråk och röster skvallrade om en annan trygghet, en säkerhet som kommer sig av att man behärskar språket. En säkerhet som också springer ur tillit till lärare och kompisar. De hade inte hunnit bygga upp det ännu vid den här tiden förra året. Ändå stod de där på scenen. Våra vildungar.
Här är en liten film från årets föreställning. Den är förvanskad så att barnen inte ska bli igenkända. Jag blir nästan religiös när jag hör det här. Men så är jag ju i ett melankoliskt mood just nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stiligt! Är det common praxis att inte visa sina barn på film?
Och. Innan du far. Hinner du med den här stafettpinnen:
http://idepappan.blogspot.com/2007/12/utmanad.html
Hello Idépappan. Jag hade inte frågat de andra barnens föräldrar om lov att publicera, därför verkade det bäst att förvanska... vet inte riktigt hur andra brukar göra.
En sen kväll ska jag absolut anta din utmaning; den var av en rolig sort :-)
Skicka en kommentar