När jag ändå är igång och gnäller...
Jag är bestört över hur farligt det är att promenera här. Innan vi köpte min bil gick jag flera mil om dagen och slogs av hur otrygg jag kände mig som gångtrafikant. Övergångsställen lyser med sin frånvaro och skulle man råka stå vid ett är det ingen - ingen - bilist som stannar. Trottoarerna är smala och bilarna kör fort.
Det lustiga är att bilister sinsemellan visar enorm hänsyn. Vid lämna-företräde-skyltar upplever jag ofta att jag blir storsint framvinkad. Mycket trevligt att köra bil här av den anledningen. Men när jag stannar för att släppa skolbarn över vägen bildas det en otålig kö av bilar bakom mig. Ingen förväntar sig att nån annan ska stanna för en sån sak. Barn som behöver gå över vägen.
Inte konstigt att det behövs folk som eskorterar barn och vuxna över vägarna på morgon och eftermiddag (när många är på väg till och från skolan).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Hej!
Tack för kommentaren på min blogg! Vad kul att "träffa" en ny utlandssvensk, jag har läst i kapp alla dina texter sen början och jag känner igen mig så väl från vår tid i UK. Vi bodde i Reading i två och ett halvt år, Lill är född där. Log glatt åt den blommiga falukorven du hade på bild, såna hamstrade vi när vi åkte till IKEA. Må gott!/Vic :o)
Hej Victoria - vad roligt att du kom hit! Hur länge bodde ni i UK?
Första tiden här har varit både som en smekmånad och oerhört intensiv. Nu börjar jag irritera mig lite på en del saker vilket jag inte gjorde i början. Är det vanligt att man rasar ner i en svacka efter ett tag?
Ha det bra - vi "ses" igen. Välkommen tillbaka!
Ursäkta Victoria, ser nu att ni bodde här två och ett halvt år! Hur var det annorlunda mot där ni bor nu, i USA? Jobbade du då?
Ja, det var annorlunda, vi hade ju små barn då och bara en bil. Således kom jag knappt någonstans utom till parken typ. Men vi trivdes väldigt bra där, det var saknade efter familjen som gjorde att vi flyttade hem. Nu är det skillnad när killarna är så pass stora att de går ill skolan och jag kan göra egna saker på dagarna. Tyvärr är jag närapå sjukligt blyg så jag har svårt att få kontakt med nya människor. Jobbigt men sant...
Jag känner igen mig i det som ni båda kommenterar ovan. I Sydafrika kommer man ingenstans utan bil eftersom kollektivtrafiken inte existerar, åtminstone inte här var vi bor. Nåja, det finns små taxibussar men de kör utan tidtabell och ibland med chaufförer utan körkort. Finns ingen trottoar på den gata vi bor på och det är ganska obehagligt att ta en promenad med en barnvagn. Man talar om "extremsporter", jag talar om "extremboende" i detta land. Tänker främst på alla mord som sker.
Hej L i Sydafrika, vad kul att du har hälsat på här :-)
Berätta mer om livet i Sydafrika! Hur länge har du bott där? Vad gör du där? Känns vardagslivet hotfullt med tanke på all brottslighet? Hur "anpassar" man sig till det? Jag själv känner mig mycket mer otrygg här än i Sverige...
Välkommen tillbaka!
Jag har inte varit länge här, under ett år. Jag är mammaledig:-)men vi återväner till Skandinavien för jag tycker det är ganska jobbigt med kriminaliteten. Visserligen ett vacker land, men det är för annorlunda för mig. Här mördas folk pga att någon vill ha deras KLÄDER. Låter ju helt knäppt men så är det. Synd att det ska vara så. Sedan 1994 har över en miljon sydafrikaner lämnat landet pga kriminaliteten och arbetslösheten. Jag har nog inte haft lätt att anpassa mig, och jag undrar om jag någonsin gör det.
Det är en hemsk känsla att känna sig rädd och otrygg och jag förstår att du inte vill stanna kvar. Men ett år är ett år och du har fått nya erfarenheter som finns i dig på gott och ont :-)
Kom gärna igen; jag vill gärna höra mer om dina upplevelser!
Du har nog rätt, det som är annorlunda ger livserfarenhet. I längden blir det dock tungt då det dagliga livet inskränks pga alla dessa faror man ska akta sig för. Sorgligt är det ju, för det vore härligt att tex kunna ta en kvällspromenad efter en solig dag med + 45 graders hetta. De som fötts här är vana, de som valt att leva i detta land anpassar sig. Och de som fått nog, emigrerar.
Skicka en kommentar