Livet är en fest. Och pest.

Det har hänt många roliga saker senaste tiden.

Vi har haft besök av familjen M som bott i London över åtta år. De är ursprungligen från Karlstad (flyttade hit med en bebis på armen - och sen kom det två till..!) och vi känner dem mest från nyårsfester på den tiden vi var unga ;-)

Som färska utlandssvenskar var det kul att återknyta kontakten med mer erfarna; vi fick oss många goda skratt och lyssnade uppmärksamt på vilka erfarenheter de har gjort. Barnen fann varandra och det vet väl alla barnfamiljer att det är en faktor som spelar roll... liksom. Vi kunde slappna av och bara vara. Det finns ju andra tillfällen där vi inte gjort annat än skyddat andras barn... från våra egna.

Vi har också haft besök av farmor, som råkade hamna mitt i magsjukeeländet. Efter ett par dagar repade vi oss dock och kunde njuta av farmorsfesten. För det är ju ett enda långt party att ha sina nära och kära här. Synd att tiden går så fort bara. Nu ser vi fram emot april, när både farmor och farfar kommer. Dessförinnan, i mars, kommer mormor! Och goda vännen och grannen P från Norrköping. Då får festen fortsätta!

Mycket att glädjas åt, ja. Ändå har vi hamnat i en svacka.
Tror jag. Både A och jag är trötta. Tålamodet tryter när det verkligen behövs. Tvättmaskinen går jämt och ändå är tvättkorgen alltid full. Det förbenade svarta, blanka (vulgära) köksgolvet är rent i en minut efter att det är dammsuget och moppat. På jobbet sätter de i halsen när A har ett snyggt printat blommönster på tröjan från Day (och vi ska inte tala om när han dök upp i sin palestinainspirerade sjal...). Till lunch äter de en trekantsmacka, en påse chips och en brownie. Vid skrivbordet. Varje dag. Herre gud. Men det finns andra orsaker till att det är tufft på jobbet. Organisationen är lite i gungning eftersom företaget blev uppköpt i samma veva som A anställdes. Folk slutar. Processer synas. Och i detta hamnade A.

En svacka helt klart. Men snart klättrar vi upp igen.