Från Manchester till Stockholm

Jag skriver inte här längre. Bloggen har ju skildrat utlandslivet till största delen och nu har vi flyttat tillbaka till Sverige. Lusten att berätta är fortfarande stor, men den kommer att få utrymme nån annanstans, på en annan plats, lite längre fram. När det finns en adress lägger jag in den här. Ha det gott - tack för att du kom hit!

Barnperspektiv

Storasyster och lillebror har dokumenterat febrilt senaste tiden. Imorgon går flighten tillbaka til Sverige. Det här är några av deras bilder från vardagen i England. I bakhuvudet har flytten lurat; var ska mina leksaker ta vägen till exempel? Bäst att fota dem innan de far!

Vår gata

Storasysters klassrum

Hallen på övervåningen

Lillebrors leksaker

Christmas cards

Det regnar julkort över oss i dessa tider! Det kommer inga med posten - istället överlämnar man dem personligen. Jag tror man med gott samvete kan säga att engelsmännen är galna i att ge varandra julkort. I mina ögon en jättetrevlig företeelse (eftersom jag har en egen passion för vackra, snygga, roliga kort; allt som är gjort av papper och går att skriva hälsningar på!).

Det roliga är att folk inte nöjer sig med ett kort från hela familjen. Vi får ett av varje familjemedlem och det blir många när familjerna består av fyra till sju personer!

I skolan byter kompisarna julkort med varandra, i god tid innan jullovet infaller. De skriver själva sina hälsningar med sin prydligaste handstil. Vår dotter fick hela fyra julkort av en god vän i sin klass. Jag frågade försiktigt ifall han kanske tycker lite extra mycket om henne..? Svaret kom undrande - "vaddå??" Fyra julkort, det var inget särskilt med det ;-)

Julkortet på bilden från Paperchase (favoritbutiken!)

Tjugofem... men då har jag väl glömt hälften

Tjugofem uppgifter på flyttlistan just nu... (Utöver de vanliga vardagsbestyren förstås; vi behöver ju fortfarande mat, rena kläder och godnattsagor)

Mitt i stöket ska jag ut och roa mig två kvällar på raken! Jag känner mig redan lite rörd för att manchestertjejerna vill ge mig avskedspartyn mitt i julstöket.

What a wonderful song

Precis nysläppt.

I believe

Harvest Festival infaller i september eller oktober varje år (förra året upplevde vi det för första gången).

Då rann tårar nerför mina kinder när stora-lilla J och lille L var med i skolans föreställning. De förstod lite engelska vid det laget men pratade fortfarande inte särskilt mycket. Ändå hördes storasysters röst högt och tydligt i sången. Lillebror var mera tveksam och höll sig lite på sin kant. Jag blev rörd av hela situationen.

Det var skillnad i år. Kroppsspråk och röster skvallrade om en annan trygghet, en säkerhet som kommer sig av att man behärskar språket. En säkerhet som också springer ur tillit till lärare och kompisar. De hade inte hunnit bygga upp det ännu vid den här tiden förra året. Ändå stod de där på scenen. Våra vildungar.

Här är en liten film från årets föreställning. Den är förvanskad så att barnen inte ska bli igenkända. Jag blir nästan religiös när jag hör det här. Men så är jag ju i ett melankoliskt mood just nu...

Lämna ett litet avtryck?

Det lär bli ett par inlägg till men snart är det tid att även bryta upp från bloggen.

Från första inlägget har tanken med det här rummet på nätet varit att skriva en slags dagbok, ge små glimtar om vår tid i utlandet. När vi flyttat tillbaka till Sverige har Norrköping-Manchester tjänat ut sitt syfte.

Jag har ju koll på flera av er men är lite nyfiken på er andra; vilka är ni som hittar hit ibland? Vill ni lämna ett litet avtryck i kommentarsfunktionen innan vi flyttar blir jag skinande glad :-)

Tack!!

Brytningstid

Idag känner jag mig melankolisk. Har börjat fundera över vilka saker som ska med till huset vi ska hyra och vilka saker som ska till storage. Den närmar sig nu, flytten.

Det ligger i luften, genomsyrar vårt hus och våra tankar att vi ska lämna det här huset. Att vårt bohag ska stuvas in i en stor lastbil och köras till Sverige. Att det ska bli ödsligt tomt här ett tag, tills dörren ställs på vid gavel för en ny familj.

Vi ska säga hej då till Acre Lane (en viktig ritual), till byn, till vännerna. Förväntan och en slags mild sorg samsas sida vid sida. Det blir egendomligt att lämna det här som varit vårt liv under drygt ett år. Så snabbt det blev vår vardag ändå!

Att bryta upp känns i hjärtat.

Äta eller inte äta (tillsammans)

Tillåt mig att generalisera lite nu.

Engelsmännen är sociala. De hittar alltid samtalsämnen och är proffs på att konversera. Kvick dialog, gärna avslut med poäng (banne mig nästan alltid till deras fördel). Utmanande och inspirerande för mig som absolut inte vill komma till korta i samtalets konst ;-)

Men apropå social förmåga är det alldeles för intimt för en engelsman att äta middag hemma hos någon, särskilt om maten är hemlagad. För det skulle ju kräva att de bjuder tillbaka - på hemlagat. Och det går ju inte - de vet inte hur man lagar mat.

Den här föreställningen att de bör bjuda tillbaka med hemlagad mat är något de hittat på själva. Utifrån den tackar de således nej till att äta mat hemma hos oss. Vill jag underlätta för dem (och det vill jag ju) bör jag föreslå en middag hemma hos oss med take away-mat. Kanske lite indiskt eller kinesiskt. Sen kan de med gott samvete bjuda hem oss för att kalasa på ännu lite take away..!

Jag är road av att laga mat. Tycker det är kul. Jag sysselsätter mig sällan med komplicerade rätter (och ibland blir det misslyckat) utan slänger ihop något snabbt med fina råvaror. Från vårt svenska umgänge är jag van att kunna ringa samma dag till goda vänner och be dem komma över på lunch eller kvällsmat. Oftast så spontant, mer sällan organiserat veckor i förväg.

Jag tror att våra grannar längre ner på gatan har fått frågan tre, fyra gånger av mig ifall de vill titta in på lite mat. Ibland för att underlätta för dem i vardagen, ibland för att vi velat ha lite sällskap.

Till slut började jag tro att de var skraja för att maten skulle smaka konstigt (de är känsliga för kryddor och uppskattar inte oliver, soltorkade tomater och annat med mycket smak) De tackade nej varje gång. Själv tackar jag aldrig nej till mat i all enkelhet hemma hos någon, jag kommer faktiskt som ett skott om jag blir tillfrågad :-)

Sen var någon annan (britt) snäll och förklarade det hela för mig.

Take away är ok. Att äta ute är ännu bättre. Medför inga åtaganden. Inget mysa-hemma (-alldeles-för-intimt) att oroa sig för då inte.

Det är alldeles för lätt att utgå från sig själv och sin egen tolkning av situationer. Det som verkar väldigt självklart för mig kan tolkas helt annorlunda här. Även om England är ett europeiskt land, som Sverige, finns det kulturskillnader. Ibland så små skillnader att det är svårt att sätta fingret på dem.

Berörande sångmöte

När vi flyttade till till England upptäckte jag Katie Melua. När hon sjunger och spelar gitarr infinner sig ett lugn i mig. Hennes röst är unik, som ett porlande klart vatten.

I år har hon sjungit in "Over the rainbow" med Eva Cassidy. Evas röst har ett eget rum i mitt hjärta - jag får gåshud när jag hör henne sjunga och blir lycklig i hela kroppen. Hon blev bara 33 år och uppmärksammad och hyllad först efter sin död.
(Jag har en liknande kärlekshistoria med Ted Gärdestad, kombinationen av hans röst och de fina texterna gör mig salig. Dessa sorgliga levnadsöden... bidrar de till att man upplever musiken så starkt?)

Dagens teknik möjliggör duetter där den ena artisten inte lever längre. Natalie Cole har sjungit med sin pappa, Celine Dion med Elvis - och nu sjunger Katie med Eva.

Njut själva.