23 september 2007

Våld mot barn (ofta kallat smacking)

Jag hade en oro när vi skulle flytta hit, en oro som möjligen grundar sig i nån slags felföreställning.

Jag var nämligen rädd att engelsmännen skulle örfila sina barn titt som tätt, att det skulle vara en naturlig del i uppfostran här, och att jag och våra barn ofrivilligt skulle bli vittnen till såna kränkningar.

När vi skulle välja skola och dagis ställde jag frågan om det förekommer att örfilar ingår som bestraffning för ovälkommet beteende. Reaktionen på frågan blev stark. Höjda ögonbryn och förskräckta miner; nej verkligen inte! Jag fick känslan av att ha förolämpat dem.

Faktum är att ingen i vår familj har sett någon förälder slå sitt barn sedan vi kom hit. Det verkar inte förekomma i någon av de familjer vi träffar regelbundet. Detta är en sån lättnad för mig. Hur skulle jag ha kunnat se något sånt? Hur skulle vi ha förklarat det för våra barn? Hur skulle jag ha förmedlat mitt avståndstagande till agerandet? Mitt stöd till barnet?

Aga förekommer. Det är inte ett dugg bättre bakom stängda dörrar. Absolut inte. Men att vi inte har sett något in public kanske betyder att samhället inte tillåter det?

Nja, det är det som frågan. Det är svårt att få grepp om lagen mot aga. I Sverige är den tydlig, det förbjöds helt och hållet 1978 (första landet i världen). När jag söker information om motsvarande lag här förstår jag att det finns mer att önska. Det är förbjudet att använda redskap/tillhyggen när man tillrättavisar eller bestraffar barn. Däremot verkar det fullt möjligt att ursäkta våld mot barn med att en bestraffning var befogad, att det fanns rimliga skäl (??!).

Förstår jag det rätt särbehandlas barnen i lagen. Våld mot vuxna är olagligt. Det finns ingen ursäkt för att det ska tillåtas mot barn. I debatten förekommer argument som att staten inte ska lägga sig i hur familjer uppfostrar sina barn. Jag blir heligt förbannad när jag läser sånt.

Kanske var det inte någon felföreställning ändå, som min oro grundade sig i? Staten borde verkligen markera att barn bör respekteras precis som alla andra människor. Att jag inte har sett något våld mot barn i vår vardag är bra. Men lagen måste förtydligas.

Källor: Children Are Unbeatable och Rädda Barnen

11 kommentarer:

Var dags glimtarn sa...

Samma oro och samma fråga ställde jag till skolan i Italien. Där syns tyvärr våld mot barn, men inte lika mycket som man kanske kan tro. Skolan agar absolut inte barnen. Tror det är samma luddiga lag där, fast nej, England har jag läst kommit mycket längre. Någon mamma som jag träffade i Italien(som bott i England)sa att det var mycket tack vare Nanny programmen som den luddiga lagen togs mer på allvar!: O

...och snart Stockholm sa...

Buongiorno! I skottland har de kommit lite längre, där är det tydligt förbjudet skriver Lox i en kommentar. Jag fattar inte hur man kan undlåta i lag att skydda barnen...
Nanny-programmen kan nog tjäna som ögonöppnare. Men jag orkar nästan inte se dom. Man blir deprimerad.

Var dags glimtarn sa...

Nej jag orkar inte heller se dem *urk* men för oss svenskar är det inga news att man inte "behöver" (läs inte ska/får av 1000 anledningar) aga barn. Här ges ju iaf andra "verktyg".Jag har inte kunnat hålla tyst när jag sett barnaga.Har tom råkat lite illa ut pga det, något tar dock över, jag blir galet arg. Blixtsnabbt är jag där med sylvassa kommentarer. Normalt är jag behärskad, har hög integritet in public etc...:O

essko sa...

Väl talat!

Vi ligger jämförelsevis långt framme i Sverige, och det känns ju bra. Dock kan jag nämna en sån sak som att om en förälder slår sitt barn, och föräldrarna till det barnet har gemensam vårdnad, kan den misshandlande föräldern utöva sitt veto mot att barnet får samtalsstöd/terapi för att bearbeta sina upplevelser. Det haltar lite på sina ställen:(

Har du vågat ta upp det här med andra föräldrar i UK? Vad har du isf mött för reaktioner?

...och snart Stockholm sa...

Den där reaktionen skulle kunna vara min, och jag har funderat mycket på vad som är bäst för barnet ifråga. Någon sa till mig en gång att det bästa är att vända sig till och prata med barnet, säga att det är fel att en vuxen slår och på så sätt se och bekräfta barnet. På samma sätt kan man, om man ser en vuxen som är hotfull (utan att slå), fråga barnet om allt är ok. Låter som ett bra tillvägagångssätt tycker jag. Men som sagt, när blixten slår till är det svårt att behärska sig. Vad var det som hände dig när du reagerade?

...och snart Stockholm sa...

Ovan kommentar var ett svar till Vardagsglimt :-)

...och snart Stockholm sa...

Essko, vet du att jag har inte pratat med andra föräldrar om det ännu. Inte riktigt likt mig; jag brukar inte vara rädd för det svåra... Men jag känner att det är ett känsligt ämne... Vill dock gärna fråga. Jag återkommer när jag har gjort det :-)
Inte klokt förresten, det du skrev om veto. Fy :-(

J sa...

Ja det är svårt att komma till en annan "kultur/tänk" En kompis åkte som barnflicka till England -89 och två barn senare är hon fortfarande kvar. Medan en annan kompis valde att ta med sig familjen till sverige vid skolstart i stället. Det måste vara en rolig upplevelse för er!

Var dags glimtarn sa...

Hej igen, oj det blir ett låååångt svar om jag ska förklara händelsen. Summerar: liten flicka ca 2 år misshandlas (enligt mig) på öppen gata. Jag lägger mig i på så sätt att jag försöker gå emellan rent fysiskt. Blir utputtad på gatan av mamman. Flera kommer till undsättning. Försökte få kontakt med flickan som grät tyst. Puttades hårt igen av mamman. Polis kom. Jag fick vittna (Paris). Flera sådana händelser har jag sett men inte så grova. Jag kan inte se på utan försöker "rädda situationen", och hur man gör det beror säkert på fall till fall. En gång stod jag på en balkong i Italien, mitt emot får en liten pojke flera örfilar, jag ropar till dem, - Nej men hej, vad gör ni (vet inte vad jag fick det ifrån, ville störa sas). Varpå pappan tog in pojken bara... En annan gång liten flicka som fick örfil på Charles de Gaulle 1 år, som hade sprungit bort. Då frågade jag mamman om det var barnet eller hon som var ansvarig för att barn och mamma höll ihop (vänligt men ögonen talar ju sitt språk)...
Man är ju livrädd för att göra det värre för barnen med. Hm, mina reaktioner har varit instinktiva. Finns det kurs i detta! :O

...och snart Stockholm sa...

Vilka otäcka situationer. Och ändå är vi "bara" vittnen (missförstå mig inte) - barnen, de har det kanske i sin vardag...
Jag tycker att du har varit modig och en bra medmänniska!!

...och snart Stockholm sa...

Jesso - ja, jätteroligt, spännande, svårt ibland, utvecklande, jobbigt, fantastiskt... Vi känner att vi lever. På ett positivt sätt :-)