Har jag någon känsla för moral, etik och medmänsklig respekt flyger den ut genom fönstret när det är dags för The X-factor (brittiska Idol).
Jag är helt galen i det.
Inte så att jag gottar mig i ovänliga kommentarer, nederlag och misslyckanden. Näpp. Det är framgångarna jag älskar att se och känslorna som framgångarna framkallar hos de som tävlar. Förvåningen, lättnaden och glädjen när de går vidare är ju faktiskt äkta. Talang, drömmar och svår bakgrund funkar på mig. Mina tårar rinner ikapp med deras. Ja, sannerligen.
Det är väl nu det ska erkännas. It's my dream. To. Be. A. Pop. Star.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
*skratt* Jag håller med dig! Jag älskar också Idol och bänkar mig glatt framför tv´n med hela familjen. Men jag kan tycka att det blir ett onödigt elakt spel hos juryn när de dissar sina adepter
Aha, du också Jessika! Själva dissandet är inget jag gillar heller, de gör ju underhållning av det på folks bekostnad. Men jag älskar när det går bra för folk. Här i England är det många som ser Idol som en väg ur elände. De är kanske fattiga, tonåriga föräldrar och sätter hopp till rösten, drömmen. Man vill så gärna att det ska gå bra för dom!
Skicka en kommentar