Bli friska nu!

I september träffade jag och barnen en kvinna och hennes dotterson i lekparken. Ett mjukt, glatt, vänligt ansikte som efter några dagar dök upp hemma hos oss; hon hade glömt berätta några saker som kunde vara bra för mig att veta: var öppna förskolan hon nämnt låg och rekommendationer av bilfirmor och försäkringsbolag. Och så poängterade hon igen att hennes dotter bor på samma gata som vi, bara några hundra meter bort.

Hon var omtänksam, menade att det kanske kunde kännas lite tryggt med dottern och hennes familj så nära, helt nya som vi var i grannskapet. Hon berättade att hon själv flyttat från Wales för trettio år sen, med man och små barn. Visste att det är slitsamt och lite ensamt ibland, att det kräver uthållighet.

Sen har hösten gått. Vid ett tillfälle sprang jag och dottern på varandra utanför hennes hus. Hon såg lika glad och öppen ut som sin mamma och vi kom överens om att höras av snart igen.

Idag lämnade jag julkort i deras brevlådor. Efter ett par timmar knackade dottern på dörren. Berättade att hon har tänkt på oss många gånger. Velat höra av sig, träffas, men mamman hade blivit sjuk kort efter att vi träffats i lekkparken i september. Cancer. Nu har den spridit sig och idag började hon ta cellgifter.

Igår, på sjukhuset, hade mamman sagt till dottern: Du måste höra av dig till den svenska flickan, hon har det säkert tufft. Lova mig det.

Och precis samtidigt skrev jag julkorten.

Tänk, somliga människor behöver man inte känna länge för att tycka mycket, mycket om. En sån värme! Nu önskar jag att hon ska bli frisk och stark igen.

Sänder också tankar och kramar i luften till barndomsvännen A och hela hennes familj. De befinner sig i en liknande situation. Mamma I är den sportigaste mamma jag vet, hon måste få bli frisk igen. Det är min önskan och övertygelse!