Christmas play

Med blicken följer jag den vackraste snöflinga jag skådat, krispigt vit, dansande.

Med Mrs Ks diskreta hjälp från scenens bortre kant vet vår femåring och hennes små snöflingevänner exakt hur de ska fladdra i vinden, och så småningom falla ner på marken, graciöst, mjukt.

Många små tomtar tassar sen upp på scenen. Tomteluvan hänger ända nere på näsan på vår tvåochetthalvtåring och han verkar ganska nöjd med det, där kan man gömma sig litegrand. Teddybjörnen i handen, den släpar benen i scengolvet. Lilla L tittar forskande ut i publiken och lyser upp när han ser oss.

När de yngre eleverna har uppträtt spelar de större Oliver Twist. Det är underhållning på hög nivå, mycket sång och skådespeleri. Proffesionellt.

Skolan är extremt bra på att åstadkomma såna här uppsättningar. Lärare och annan personal ger sig med liv och lust in i förberedelserna och det smittar av sig på dagisbarn och elever. De tycker att det är roligt!

Jag ser svenska barn framför mig - det brukar ju bara vara ett fåtal som gillar att uppträda och showa. Flera vuxna måste kanske uppmuntra och visa vägen? Jag minns från min egen skolgång att det brukade finnas en eldsjäl - högst. Det behövdes flera! Är det kanske annorlunda nu?

Jag tror defintivt att dessa erfarenheter bidrar till större självkänsla och utvecklar förmågan att arbeta i team. Bland annat.

I mitt hjärta är jag så glad för att våra barn tar del av detta. Att de vågar, att de sjunger på sitt nya språk, att de står där, att de dansar, att de tar för sig. Dessa stunder blir milstolpar i den vardag som fortfarande är rätt så ny för oss. Våra barn trivs och utvecklas. De växer.