Meet E

Förmiddagsfika med E, min nya vän. Hon bor med sin familj några hundra meter härifrån, i ett litet radhus som dom har renoverat. Hennes man J är lärare och själv jobbade hon som marknadsförare i London innan de två barnen föddes. Efter ett hektiskt storstadsliv med många jobbtimmar bestämde hon sig för att vara hemma med barnen några år. Hon tycker att dom har det bra som kan leva på Js lärarlön - å andra sidan skulle dom inte ha råd att låta båda barnen gå på dagis. Det kostar för mycket.

Hon, liksom jag, arbetar alltså numera i hemmet, vilket innebär att vi inte uppbär någon lön. Det i sin tur för med sig att vi inte har någon rätt att administrera bankkonton eller få svar på frågor eller göra ändringar som gäller t ex tele- gas eller vattenabonnemang. Vi är helt enkelt inte betrodda! Det är snudd på en förnedrande känsla.

E menar att om man går tillbaka till jobbet tidigt klassificeras man som en career women. Ordet har inte nödvändigtvis en positiv klang; man borde ju vara hemma och ta hand om barnen! Och gör man det, räknas man inte ändå... När vi pratade om föräldraledighet blev E förvånad: "Säger ni så, föräldraledighet?" Det begreppet finns inte här, i alla fall inte i folkmun. Maternity leave är det begrepp som används, och det avslöjar ju att denna företeelse bara existerar för kvinnor, mammor i England...

Jag är ju förberedd på detta. Men det är intressant att E, som är en produkt av den engelska kulturen, går igenom samma identitetsförvandling som jag. Och upplever samma frustration när vi inte är authorized att göra sånt som vi alltid kunnat göra tidigare, i våra egna namn.

För tillfället är jag i alla fall fullkomligt nöjd med min vardag. Min uppgift nu är ju att skapa så goda förutsättningar som möjligt för vår familj att trivas här. Ett steg i rätt riktning är nya bekantskaper och E känns nästan redan som en vän, om än nyfunnen.

Nu är det dags att hämta L på nursery. Mer om det, och om skolan, en annan dag!