Vi följer oroligt utvecklingen av den verkliga historien om den lilla brittiska flickan som tros ha blivit kidnappad av en pedofil i Portugal. Möter bilden av hennes ansikte i alla tidningar och i alla nyhetsinslag.
Ingenstans har det uttryckts någon undran över hur föräldrarna kunde tänka sig att äta middag på (en näraliggande) restaurang medan flickan och hennes tvååriga tvillingsyskon låg och sov - i lägenheten på semesteranläggningen.
Föräldrarna är välutbildade läkare men tyckte uppenbarligen inte att det var riskabelt att lämna så små barn själva, utan tillsyn.
Att en pedofil skulle dyka upp hade kanske inte slagit mig som en tanke om jag hade varit på semester och övervägde att käka lite mat med maken på restaurangen alldeles intill lägenheten. Men barnen kan ju vakna, de kan klättra upp nånstans, skada sig, kvävas - eller bara känna sig övergivna och undra var mamma och pappa är.
Föräldrarna har sagt att de tittade till barnen en gång varje halvtimma. Det räckte inte. Det räcker inte när olyckan är framme. Så mycket kan hända på oändligt kort tid, sekunder.
Vi undrade om detta att lämna barnen ensamma är en kulturell sak. Om engelsmännen gör så, till exempel när de är på semester. Men våra vänner som kom förbi på en fika idag utbrast förfärat att det inte är något som folk gör i allmänhet. Att de själva aldrig skulle komma på tanken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar