Don't touch me!

I gamla, oformliga paltor och med stripigt hår stapplade jag på svaga ben in i skolan för att hämta J. Ville ju allra helst bara hålla mig hemma, ur folks åsyn, sjukful som jag var (och fortfarande är).

En mamma jag inte sett på länge lyste (först) upp när hon såg mig och sträckte fram handen:
Hi, how are you?
Min välvilliga reaktion: Don't Touch Me!
Hon drog snabbt tillbaka sin hand. Undrade kanske om jag har nån liten psykologisk störning hon inte märkt av förrut.

När jag mötte henne idag berättade hon att hennes man hade frågat vad jag hade för nåt. Hon hade svarat att hon inte visste riktigt.

Mitt korthuggna, underliga beteende kunde ju leda tanken till, om inte fobier, så i varje fall nån extremt smittsam dödlig sjukdom.

Ibland kommer det inte ut som man hade tänkt. Riktigt.