7 januari 2007

Videokamera

Vår pojke finns med på film i cirka 60 sekunder. Jag hoppas att han inte kommer att mäta vår kärlek i antal bebisfilmer... Hans storasyster har vi många, många timmars film på. Vi har filmat henne sovande (i tio långa minuter), när hon kröp, stod och gick för första gången, när hon åt riktig mat första gången: allt som hände de första åren är dokumenterat.

Snacka om dåligt samvete. Usch. Men tiden och orken fanns inte riktigt när L hade kommit.

Redan nu har hela familjen enormt kul när vi ser på det som är filmat när J var liten. Ännu roligare kommer vi att ha på ålderns höst.

En stor skillnad från förr är ju att våra barn kommer att kunna höra våra röster också (när vi, hemska tanke, gått och dött). När jag har sett min pappa - som dog när jag skulle fylla tolv - på gamla super-åtta-filmer har jag många gånger önskat att hans röst fanns med. En sak är säker: Man skapar starkare minnen med hjälp av filmer och bilder.

Till saken. Har någon av er gjort en bra research på videokamera nyligen? Vår är trasig och mycket omodern, inte värd att laga.

Tar tacksamt emot rekommendationer!

5 kommentarer:

Solrosfrö sa...

Hej,
Den andra Jessika i klassen från grundskolan här! Jag var inne på Thompsons hemsida och fick se ditt inlägg där och har nu kikat runt på din snygga blogg! Kul att ni verkar trivas och har det bra. Har också startat en blogg nyligen - gå gärna in på www.lundgrens-hammaro.blogspot.com om du vill så får du läsa lite om min vardag.
Hälsa A och sköt om Er! Varma kramar från Hammarö

Anonym sa...

Jag tror att alla som har två eller fler barn känner igen sig i det du skriver. När min första kom, fotograferades och dokumenterades det väldigt flitigt. Med min andra är jag glad om jag har hunnit skriva några små noteringar i min kalender.

Jag är först född utav tre syskon och det är precis samma sak där, mina första steg och ord finns prydligt nerskrivna, min lillebror nummer 2 i skaran, har en liten bok med små kommentarer medan min lillasyster nummer 3 inte ens har ett eget litet fotoalbum.

Ha inte dåligt samvete!! Alltid går man omkring med detta dåliga samvete, spar det dåliga samvetet tills det verkligen finns skäl.

Kram

...och snart Stockholm sa...

Jessika - vilken överraskning! Kul att du hälsar på här. Jag kikade i all hast in på din blogg, vad roligt det var att se dina barn! jag ska fortsätta gå dit. Välkommen tillbaka!

E - tack för dina kloka ord. Jag ska försöka spara det dåliga samvetet till "bättre" tillfällen :-)
Nu finns energin igen, och det är ju så KUL att fota och filma!
Kram och välkommen tillbaka.

Anonym sa...

Hej på er! Gorjan här från gatan i NKPG. Det är verkligen jätte kul att läsa om hur ni har det och va underbart att ni trivs så bra som ni gör. Jag var hemma hos föräldrarna över jul och såg det fina julkortet. Ni är så snälla! ;)
Själv håller jag på förbereder mig på flytt jag med, ska flytta till NYC om tre veckor. Jag och min kompis ska göra praktik på FN och hjälpa de med marknadsförningen på två olika projekt. Ska bli riktigt spännande.
Varma hälsningar från mig till hela familjen!

...och snart Stockholm sa...

Gorjan! Vi saknade dig när vi hälsade på dina föräldrar efter nyår! Men vi såg fina bilder på dig (med snygg tjej - din mors väninnas dotter hörde vi:-) från Kroatien!
Stort grattis till din praktikplats på FN. Det är ju helt fantastiskt! Vi är övertygade om att du kommer att vilja stanna. Det är en Gorjan-stad!
Kram från oss alla