Lille D

Över jul har jag tänkt så mycket på lille D i Js klass.

En morgon i maj förra året åkte hans pappa som vanligt till jobbet och kom aldrig tillbaka. Det finns tydligen misstankar om att han blev kidnappad. I artiklar som skrevs om försvinnandet pekade man på pappans ursprung och bakgrund som möjlig förklaring till det som hänt.

Han kom inte tillbaka och hoppet lär aldrig lämna familjen.

Hela hösten var lille D förtvivlad på eftermiddagarna när det blev dags att åka hem. Han grät och ville följa med fröken hem istället.

En sån förtvivlan.

Mitt hjärta brister. Jag önskar att jag kunde skydda honom, att jag kunde svinga ett trollspö och ge honom hans pappa tillbaka. Låta honom slippa förvirringen och sorgen. Sin egen sorg, syskonens, mammans.

Ja. Jag gråter när jag tänker på lille D. Att detta har drabbat en liten pojke i Js klass har chockat mig. Som vanligt blir hemskheter hemskare och mer på riktigt när de sker i ens omgivning. Det är då otryggheten smyger sig på.