1. Lilla L har blivit bjuden på sitt första kalas här. Det är tvillingarna E och L som ska fira på Funisus, en liten busfabrik vad jag förstår.
2. Lilla-stora J har blivit bjuden på sitt första kalas här. Det är klasskompisen M som fyller fem år den 1 november, 21 dagar innan Jonna fyller. Även M håller sitt kalas på Funisus; det är kanske det rådande sättet att fira på?
Än så länge har dom lekt mycket hemma, med varandra. Det har svetsat ihop dom ännu mera, vilket är härligt, men det frestar ju också på ibland. Nu börjar det dock hända lite i det sociala livet! Idag låg en handritad karta i L's gröna plastmapp (som skickas mellan dagis och hemmet) med en uppmaning att komma hem till tvillingarna på torsdag, för lite lek och skoj. Dessa tvillingar har också syskon, en storebror och två storasystrar - som också är tvillingar! Alla dessa barn har en supertrevlig mamma, som förtjänar all beundran.
Själv vet jag inte hur jag ska få vår lilla familj att fungera på ett bra sätt, jag har (snart) avverkat två veckor helt utan tålamod med mina barn (som är i en omställningsfas), tidvis skrikande, rytande, skakande (i barnaarmar) och släpande (i motvilliga barnakroppar). Jag har haft fler utbrott än harmoniska stunder och jag lyckas inte bryta mönstret. Mina barn tar kål på mig just nu! Dom testar gränser när det gäller allt och dom gör allt dom vet att dom inte får göra... Ibland skrattar dom så dom kiknar när detta sker, medan jag känner mig vansinnig av ilska. Ingen bra vägledare precis. Jag tror ju att deras utvecklingsfaser förstärks av att flytta till ett nytt land, med ett nytt språk, nya rutiner och nya människor. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det! Kan nån råda?
På fredag kommer A hem igen, efter två veckor i USA. Jag längtar så att det gör ont i hjärtat och det gör våra små också. Vi behöver vara tillsammans igen, ge varandra energi och kärlek.
Så här såg vildarna ut i söndags, när vi lekte i parken, som också inrymmer den här fina byggnaden.
3 kommentarer:
kanske räkna från ten till zero.. det torde ta något längre tid på utrikiska än på värmlandska och hoppas att vid two har det arga glömts bort :) själv skall jag prova på franska imorgon... lycka till kära du. sov gott.
/pia i norpia
Hej! ÅHHHHH vill jag ropa, jag har gått igenom allt det där. Hur länge har nu varit "borta" nu? Första 8 månaderna är tuffa. Minns det bara, sen går det som en dans och jag hade med en make som reste mycket, man orkar inte helt själv i början. Det är tufft tufft för barnen om de inte kan språket först. Men ni kanske hade den turen att de redan kunde engelska?
Försöker kommentera här testar igen... Jag har varit där du är, med resande make och två små barn i ett nytt land där ingen av oss kunde språket (antar iofs att du kan engelska, åh ljuva tanke om jag kunde italienska när jag flyttade, kunde inte ens snacka med fröknarna...). Det tar tid, tänk 8 månader, ge det minst 8 månader innan de pratar ok nästintill flytande och känner sig hemma med kompisar, rutiner, kutur etc. Skriv hos mig om du vill ha råd! VI är bara inne på vårt 2:a år, men första året är tufft, sen har man all frukt att skörda, det är värt det!
Skicka en kommentar